olofssonrebecca.blogg.se

Sitter just för tillfället och kollar runt lite på internet efter hjälpmedel till min praktikplats. 

Jag har ju de problemet att jag är lite kort och når liksom inte överallt, så mitt i allt klickande hamnar jag på en sida som heter föreningen för kortvuxna. Så bestämde mig för att bli medlem och kolla efter bra tips där. 

Det är ju väldans bra med dessa föreningar där man kan hitta andra som är i samma situation som än själv. Och med tanke på att jag har både fibro och är kort så blir det ju lite svårt ibland och då är dessa sidor extremt bra! Man får så mycket bra tips på hur man ska bära sig åt osv. Men också att se att man inte är själv i detta. Jag har haft en otroligt bra period det senaste. Jag har fått en praktikplats och kan vara där utan att känna att jag måste gå hem för att det gör så ont, men också att de runt omkring mig förstår varför jag kanske måste sätta mig ner ibland eller varför jag måste resa på mig och gå runt. Och när man har en aktivitet gör ju bara det att dagarna går fortare och man ser att man faktiskt klarar av saker och ting. Och när man väl har ont efter att ha arbetat en dag så vet man att man iallafall har gjort något bra, att man lyckas. 

Idag är en bra dag! 

 

Nu ska jag kolla vidare efter en pall att ha på praktiken, funderar på att åka och kolla på en jag såg någon dag och kolla på den dom hade där. En extremt bra pall med handtag som dessutom såg ganska lätt ut att bära! 

 

 

Ha en trevlig kväll!

Jaha, det är väl dags att försöka blogg nu igen efter många år. 

Jag har alltid varit intresserad av att skriva och vill väl egentligen att folk ska kunna läsa det jag skriver.

 

Det jag kommer skriva om i denna bloggen är till största del min fibromyalgi, min sjukdom. Så vi börjar väl från början. 

 

Det började i januari 2009, jag och några vänner vaar ute och gick på en nattpromenad och jag ramlade.

Dagen efter hade jag galet ont i nacken, antog att det skulle gå över så gjorde inget åt det just då. Dagarna gick och smärtan började gå ner i axlar och rygg, så tillslut sa min kära mamma till mig att kolla upp det. Jag fick träffa en läkare som sa att jag hade sträckt mig och om det inte gick över på 14 dagar så skulle jag komma tillbaka. De 14 dagarna gick och smärtan fanns fortfarande där, och den var värre än innan. Jag gick då tillbaka till min läkare som fortfarande höll fast vid att jag hade sträckt mig. Jag var helt stensäker på att det inte var en sträckning men jag kunde inte heller komma på vad det var. Jag har gått omvårdnadsprogrammet och vet en del om sjukdomar, jag har släktingar som har reumatism, atros och andra ledproblem men jag kände inte igen smärtan ändå. 

Så jag bestämde mig tillslut för att vänta ytterligare ett tag för att se om det kunde gå över av sig självt. Jag gick ju fortfarande i trean på gymnasiet när detta var, så jag gick klart skolan vilket inte var helt lätt med smärtan. Efter studenten så arbetade jag lite till och från. Men i början på 2010 så orkade jag inte längre, jag hade så otroligt ont efter jobbet (som var på hemtjänsten!) jag grät när jag kom hem på grund av smärtan. Så jag begav mig till en annan läkare som skickade mig vidare till en ortoped. Han tryckte på olika punkter på kroppen för att vara säker på att kunna utesluta en viss sjukdom. Efter mycket skrikande på nästan varenda punkt så gav han mig ett namn på en sjukdom han trodde att det kunde vara, ett namn som var helt omöjlig att uttala, fibromyalgi och sa att han tyckte att jag skulle uppsäka Gottefiresmottagningen i mölndal. 

Så jag fick en remiss till en läkare som gjorde precis samma test igen, därifrån gick jag med en diagnos på en sjukdom som jag inte hade en aning om vad det var, hur den fungerade och knappt visste vad den hette. 

Jag gick in på fibromyalgi förbundet och läste mig till det mesta, jag var helt förstörd. 

 

Jag insåg att jag inte skulle kunna jobba kvar och var tvungen att börja om, men innan jag valde att börja söka jobb/utbildning osv, så gick jag till en KBT terapeut. Och hon har gjort så otroligt mycket för mig. 

 

Idag har jag arbetsträning på en barnmorskemottagning som undersköterska och kan för första gången på 3 år arbeta heltid. Jag har visserligen galet ont när jag kommer hem om dagarna och på morgonen, men det är absolut något som jag kan leva med. 

 

Och med stöd av min familj och pojkvän som förstår mig så gott det går, så funkar det väldigt bra idag. 

 

Nu får det vara nog för idag, jag kommer som sagt skriva lite om dagarna dels om min sjukdom men säkerligen om mycket annat också!